Jevligt sur men sedan jevligt glad

Så kändes det vid 4-0

Undrade som många andra hur många mål Tyskland skulle hinna göra på de sista 35 minuterna. Men då bultade det blågula hjärtat till och de likasinnade hjältarna på planen verkade få oanade krafter. Svenskarna på planen såg ut att äta upp de stackars pojkarna som under den större tiden dominerat och härskat fotbollsplanen på Olympiastadion i Berlin. Det var ett under av sällan skådad art som utspelade sig på planen. 

Det finns flera saker som bör nämnas utan att ta saker till överdrift, eller förresten finns det? Kan vi ens förstå vad våra svenska spelare presterade. Att en man med större ego än de FLESTA som bär vår älskade kaptens bindel visade sig vara mer av kapten än man någonsin kunde hoppats på är det mest positiva. Att Zlatan stod upp för Sverige och sina spelare mer än den mäktigaste generalen på ett slagfält fyllt av hungriga tyskar. Där han gav svar på tal både under pausen, efter pausen och till de nya spelarna som skall hjälpa oss i framtiden. För ta mig fan, det var med största respekt jag såg hur han tog emot Sanna efter hans otroliga miss. Sådant ger respekt till och med från en sådan som mig som gång på gång ifrågasätter den på vänster sittande bindeln på Zlatans arm.

Om jag var sådär sur efter 4-0 undrar hur fan kände man sig efter 4-4. Kommer inte ihåg detta, för lyckoruset som troligtvis tillsammans med stolthet sprang från topp till tå tog bort alla rationella tankar under ca:10 min innan nivån av adrenalin var på något normal nivå.

Min polare skrev till mig vid 3-0 att det var kört. Svaret från mig var att detta vänder vi! Han frågade om jag tror på gud också... Efter 4-2 fick han svar, det gör jag! Någonstans där var ju allt klart för en vändning för jag tror på gud och Sveriges landslagsfotboll.

Som det brukar stå på en känd arena ofta: Man United, children, wife -  in that order. Ta bort det första och sätt in ditt favorit lag på den första platsen och du har hur många kände det igår.